Ett domarkompendium för exteriördomare (tidigare kallat raskompendium) är ett komplement till rasstandarden. SÄK har ansvar för att ta fram domarkompendium för sina raser.
Dessa dokument är tänkt som ett hjälpmedel för auktoriserade domare som dömer älghundsraser på utställning. De är också tänkt att användas vid fortbildning av sådana domare samt vid utbildning av nya domare för raserna, likaså vara ett hjälpmedel för uppfödare, hundägare och andra intresserade.
Samtliga dokument är godkända av SKK.
I dagarna tre har Svenska Älghundklubben tillsammans med Specialklubben för Skällande Fågelhundar arrangerat en exteriördomarkonferens. Målet för konferensen är att öka kunskapen om våra raser samt ge en ökad samsyn om den excellenta typen. Förutom ett 40-tal exteriördomare deltog även representanter från SÄK och rasklubbar samt också några intresserade avelsråd.
Konferensen inleddes med att Thomas Eriksson berättade hur våra älghundar arbetar, att jaktdagarna ibland både är långa och många. Att hundarna under ett jaktprov kan behöva arbeta under fyra timmars söktid och därefter provas ytterligare i fem timmar i arbetet med älg. Thomas visade även en film från ett ståndskallsarbete för att visa en älghund i arbete. Den mentala styrkan tillsammans med dess funktion utgör hundens helhet. Thomas påtalade också vikten av att kritiken skrivs så att det underlättar en avelsutvärdering. Allt publiceras numera på Hitta Älghund vilket gör resultaten lättåtkomligt för den som är intresserad.
Thomas var även presentatör för den för konferensen första rasen – Jämthunden. En hund som skall vara stor, rektangulär, torr och kraftig men samtidigt smidig och med god resning. Den får inte heller verka lång och inte heller vara för tung. Därefter visades bildspel och alla de för rasen viktiga detaljer särskådades. Ett antal hundar togs sedan in och visades på podiet och där fel och förtjänster diskuterades livligt. Lars Rahmberg, vår utomordentlige moderator, signalerade när det var dags att bege sig utomhus för att titta på fler hundar och även kunna se dem i rörelse. Detta var också något som gjordes för varje enskild ras under hela konferensen.
Erna-Britt Nordin presenterade Norrbottenspetsen. En ras som till modellen skall vara liten och lätt rektangulär och skall vara stramt byggt med torr, välutvecklad muskulatur samt inneha mycket god resning, bära huvudet högt och frimodigt. Det är också en ras som skall vara synnerligen rörlig.
Lördagen inleddes med en liten återblick från fredagen innan Ewa Widstrand tog vid för presentation av Finsk Spets. Den finska nationalrasen skall vara under medelstorlek, nästan kvadratiskt byggd, torr, fast och ha god resning. Det sistnämnda är viktigt för finnspetsen. Svansen och den röda klara färgen med lite seltecken är hundens adelsmärke. Med anledning av den tjocka pälsen bör man alltid känna igenom dem med händerna då detaljerna gärna göms.
Därefter kom den svenska rasen Hälleforshund som erkändes som egen ras så sent som 2000. Britt-Marie Nordquist berättade med inlevelse om sin relation till hälleforshunden och hur hon följt rasens utveckling. Hälleforsaren är en utpräglad jakthundstyp. Den skall vara rektangulär, torr och kraftig med god resning. Den skall ge intryck av att vara stark, modig och energisk. Britt-Marie instiftade också under sin presentation ett uttryck som kom att gälla under resten av konferensen. Tänk funktion! Och beskriv det ni ser!
Den Svenska Vita Älghunden stod sedan på tur och Olle B Häggkvist berättade att även denna ras är relativt ny och har en liten numerär. Vidare berättade han ursprunget och kom senare till hur kartläggandet av individer, både exteriört och sjukdomsbilden, ledde till en stor utställning där inmönstring av ett stort antal individer ägde rum. I standarden som antogs 1993 står det att den vita älghunden skall vara medelstor, rektangulär och proportionerligt byggd. Den ska också vara smidig och ha god resning samt ge ett lugnt men vaket intryck.
När det var laikornas tur började Ulf Ottosson med att ta in fyra hundar, två östsibiriska och två västsibiriska, där de olika typerna visades för deltagarna. Framför allt skillnaden i huvudena. Den östsibiriska laikan är en medelstor, kraftigt byggd hund som ska ha ett jämnt och livligt temperament. Den västsibiriska skall vara medelstor, senig och kraftigt byggd. Den ska också vara något längre än mankhöjden. Den stora skillnaden mellan dessa två raser är dock huvudet.
Arvid Göransson tog sig an den Rysk Europeiska Laikan. En i många gånger, vid första anblicken, väldigt lika en karelare. De härstammar också från samma område. REL är en medelstor hund med måttlig till stark kropp. Helhetsintrycket skall vara en kvadratisk hund, muskulaturen stram och välutvecklad. Benstommen skall vara kraftig och könsprägeln klart uttalad. I Sverige är det fortfarande en liten ras som också brottas lite med sjukdomar.
Arvid fortsatte sedan med Karelsk Björnhund. Även den, en till numerären liten ras. Adelsmärket för karelaren är den låga starka hasen. Även ögonen gör mycket, den måste ha det rätta uttrycket. Den ska också vara robust och kraftig men inte tung, endast något längre än hög. Pälsen ska vara yvig och öronen upprättstående. En torr, kraftig hund med rejäl benstomme.
Efter karelaren fick vi en lektion i både norska och om Norsk Älghund, svart. Arild Berget berättade om ”Svarthunn” som är en gammal ras, renodlad sedan 1800-talets mitt. Den används nästan uteslutande som bandhund och har på senare år ökat i popularitet på grund av ökade stammar av hjort. Det är en typisk spetshund som skall vara kvadratiskt byggd, ha upprättstående öron och svansen upprullad över ryggen. Den ska också ha en tät slätliggande skinande svart päls. Rasen skall vara spänstig, atletisk och ha stolt resning. I ”hundvisningsmaterialet” ingick även en tik som rekommenderats som visningshund av det norska avelsrådet.
Avslutningsvis tog Anna Fors Ward sig an Norsk Älghund, grå. Anna menade dock att Arild var bättre lämpad att föredra rasens historia, vilket han också gjorde. Det visade sig att det var tillfälligheter som gjorde att det blev en norsk ras. Det kunde lika gärna ha varit en svensk och benämns ofta som ”Kalixhunden”. Därefter tog Anna vid och berättade med engagemang om sitt förhållande till den norska gråhunden. En hund som skall vara modig, djärv och energisk för att klara många timmar i skogen. Den ska vara kvadratisk, kort och kompakt. Spänstig och reslig. Svansen skall bäras väl rullad över ryggens mittlinje. Pälsen skall vara tät och riklig för att stå emot regn och rusk. Färgen grå med seltecken och med mörk mask. Gråhunden skall ha lätta och effektiva rörelser.
Vi från konferensledningen tackar samtliga presentatörer, domare och övriga deltagare för en trevlig, intressant och lärorik exteriördomarkonferens. Ett särskilt tack till våra duktiga handlers som på ett tålmodigt sätt visade alla hundar samt till alla hundägare som lånade ut dem.
Och till sist – tänk funktion, och beskriv vad ni ser!
Väl mött ute vid ringarna
//Mona Sundqvist
